En god och likvärdig utbildning är en nationell angelägenhet. Så långt är jag överens med partilinjen i Folkpartiet. Men där slutar också de goda argumenten för en statlig skola.

Man kan bara titta på vad ett förstatligande av skolan skulle innebära för Lunds del. Vi satsar idag 12% mer per elev än riksgenomsnittet. Inom en statlig skola skulle denna mersatsning fösvinna. Skolan ska ju vara ”likvärdig över hela landet”.

En statlig skola skulle givetvis också satsa mer på skolor med en ogynnsam elevstruktur, och mindre på skolor med en gynnsam. I ett nationellt perspektiv har alla Lundaskolor en mycket gynnsam elevstruktur, även de som vi betraktar som ”skolor med ett tuffare uppdrag”. Min gissning är att statliga grundskolor i Lund därför skulle få resurser som ligger 10% under riksgenomsnittet.

Minskade resurser till Lunds skolor i storleksordningen 20% kan givetvis aldrig accepteras. Det är en nationell angelägenhet att sätta en lägstanivå för utbildningens kvalitet, inte att se till att alla elever blir stöpta i samma form. På samma sätt som ambitiösa elever ska ges stimulerande utmaningar i stället för att hållas tillbaka så ska givetvis ambitiösa kommuner få göra skolsatsningar utöver de statliga minimikraven.

Ett annat argument mot ett förstatligande är att förskoleklassen, grundskolan och fritidshemmen under de sennaste tjugo åren blivit starkt sammanflätade. Genom personal- och lokalsamverkan får vi mycket verskamhet per satsad skattekrona. Och med en gemensam skolledning arbetar verksamheterna pedagogiskt sammanhållet, och kan ta helhetsgrepp kring skolk, elever med behov av särskilt stöd m m.

Att bryta ut grundskolan och göra den statlig, medan fritidshemmen förblir kommunala, skulle bli kostsamt och dåligt. Hur man än lägger snittet så blir det öppna sår. Och att förstatliga även fritidshemmen är det förhoppningsvis ingen som föreslår.

Ett argument som ofta framförs är också att staten skulle vara bättre på att styra skolan än de hundratals barn- och skolnämnder som finns i landets kommuner. Även en statlig myndighet behöver beslutshierarkier. Den statliga skola vi hade fram till 1990 hade länsskolnämnder och skolstyrelser. Antalet beslutande församlingar var inte färre när skolan var statlig.

En stor statlig skolmyndighet skulle däremot innebära att byråkratin ökar, och att allt fler beslut tas av tjänstemän. Myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen lider av detta, och är inte några imponerande förebilder.

Jag vill även upprepa det resonemang som Folkpartiet för kring friskolor. Huvudmannaskapet är inte viktigt. Det enda viktiga är att skolan lever upp till de kvalitetskrav som ställs. Detta resonemang gäller givetvis även när det är kommunerna som är huvudmän. Svenskt skolväsende måste därför vara utformat så att det inrymmer flera olika huvudmän. Därför bör den statliga styrningen vara stark och tydlig, i form av kvalitetskrav och tillsyn. Det är så vi ska åstadkomma den nationella likvärdigheten.

Många lärare vill återgå till en statlig skola. Det beror framför allt på att de, som statligt anställda, hade bättre anställningsvillkor än de idag har som kommunalt anställda. Att läraryrket idag har alltför låg status, bl a genom en  skamligt låg lönesättning, är givetvis ett problem för skolans framtid. Men att byta huvudmannaskap på hela det svenska skolväsendet är inte rätt åtgärd för att komma tillrätta med detta problem.

En statlig skola skulle inte gynna Lunds elever. Däremot skulle kommunens ekonomi få ett lyft. Det skulle bli mycket pengar över till buskar och planteringar. Men det är eleverna, och inte buskarna, som är vår framtid.