Är skolan bättre i Åsele, Arvidsjaur och Pajala än i Lund?

Metta Fjelkner på Lärarnas Riksförbund har tidigare kritiserat den ranking av ”Årets skolkommun” som görs av Lärarförbundet. Men Lärarförbundets ranking har fått ett enormt medialt genomslag, och nu vill givetvis inte Lärarnas Riksförbund vara sämre. Därför presenterar man nu en egen ranking i sin tidning Skolvärlden.

Vi som sysslar med skolpolitik måste numera förhålla oss till tre olika rankingsystem. Lärarförbundets, Lärarnas riksförbund och SKL:s Öppna jämförelser. Så fort någon av dessa organisationer skickar ut ett pressmeddelande om rankingen så måste vi kommunala skolpolitiker kommentera varför vår kommun gått upp eller ner på listan.

Det stora bekymret med dessa rankingar är att man inte vet vad man mäter. Alla uppger att man försökt att väga samman nyckeltalen till någon form av kvalitetsmått. Men ingen har gjort någon djupare analys.

Både Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund jämställer höga undervisningskostnader med hög kvalitet. Lärarförbundet ger dessutom dubbla poäng för lärarlönerna, vilket bara kan betraktas som en som en lärarfacklig partsinlaga. I SKL:s ranking är däremot höga kostnader något negativt. Den kommun som får bäst meritvärde per insatt krona hamnar högst. Kommuner som satsar mycket på skolan hamnar alltså lågt i denna ranking.

Givetvis blir det märkligt mar man betraktar kostnader som synonymt med kvalitet. Glesbygdskommunerna har t ex mycket högre undervisningskostnader av flera skäl. Dels måste man ibland ha mindre undervisningsgrupper, eftersom det helt enkelt inte finns fler elever på orten. Och när det på en ort bara finns en halv klass går det inte att i denna klass bara ha en halv lärare. Dessutom gäller det för glesbygdskommunerna att rekrytera behöriga lärare. Ibland måste man med ganska stora morötter locka personal att flytta in till kommunen, och då får man betala en attraktiv lön. Den högre lönen är ett sätt att få inflyttning till avflyttningsbygden, men betyder inte automatiskt att den anställde läraren, eller undervisningen, håller högre kvalitet än lärarna/undervisningen på en ort med god lärartillgång.

Det är alltså inte en slump att glesbygdskommunerna hamnar högt i fackförbundens rankningar. Storleken på undervisningskostnaderna – eller lärarnas löner – är ett riktigt illa valt mått på skolornas kvalitet.

Ett annat kvalitetsmått som används i rankingsystemen är meritvärdena i årskurs 9. Detta mått säger också väldigt lite om undervisningens kvalitet.

Det är välkänt att sociala faktorer – inte minst föräldrarnas utbildningsbakgrund – har mycket stor betydelse för elevernas resultat. Det man mäter när man tittar på meritvärden är alltså dels elevernas sociala situation, dels skolans utbildningsprestation, och det är mycket oklart vilken faktor som dominerar. Det är väl klart som korvspad att t ex Lund, där en tredjedel av föräldrarna har doktorsgrad, hamnar högt i rankingen. Betyder detta att skolorna i Lund gör ett bra jobb, eller har de bara en ovanligt bra jordmån?

Även skolornas betygssättning är något som starkt kan ifrågasättas. Slutbetygen i grundskolan avviker i många kommuner så mycket från resultaten på de nationella proven att det väcker många frågor. En kraftigt förstärkt skolinspektion har satt fokus på detta, och en uppstramning är på gång. Men det går olika fort i olika kommunner.

I Lund har vi sedan flera år tillbaka arbetat med ”kunskapsktiterier och bedömning”. Ett aktivt arbete inom detta område leder till mer rättvisande betyg, men förmodligen också till lägre betyg än på de skolor där det fortfarande råder High Chaparral. Vårt förbättringsarbete leder alltså till att vi rasar i rankingen. Ska vi avstå från förbättringsarbetet, eller ska vi fortsätta arbeta vidare på det vi tror på och istället räcka rankingorganisationerna fingret?

Lärarnas Riksförbund använder bara meritvärde i sin ranking, medan Lärarförbundet och SKL i sin ranking delvis kompenserar för elevernas utbildningsbakgrund genom att använda det s k SALSA-värdet, dvs ett förväntat meritvärde som Skolverket beräknat med utgångspunkt från elevernas sociala faktorer.

Även om SALSA-jämförelserna till viss del kompenserar för skillnaderna i utbildningsbakgrund så tar de inte alls hänsyn till hur långt skolorna kommit i arbetet med kunskapskrav och bedömning.

Både meritvärdet och SALSA-värdet är alltså illa valda mått på skolornas kvalitet.

Att det är svårt att jämföra olika skolor, olika kommuner, eller olika huvudmän med dessa nyckeltal är uppenbart. Men utvecklingsarbete, nya kursplaner, nya betygskriterier och en ny betygsskala gör också att merit- och SALSA-värden inte ens kan användas för jämförelser över tiden inom en och samma kommun. Att ens försöka är att lura sig själv! Om man fokuserar på dessa nyckeltal i skolornas kvalitetsredovisningar kommer man att lägga mer kraft på (visserligen legitima) bortförklaringar än på att åtgärda verkliga kvalitetsbrister i skolan.

En vanlig ”bortförklaring” som används i de kommuner som tror sig ha kommit långt i arbetet med kunskapskrav och bedömning är att slutbetygen ligger närmre resultaten på de nationella proven än de gör i riket som helhet. En korrektare eller rättvisare bedömning kan givetvis vare en förklaring till sämre nyckeltal, men att ta till denna förklaring är tyvärr att ta en alldeles för enkel smitväg. Det är helt omöjligt att särskilja variationer i bedömningskriterier från variationer i skolornas prestationer.

Jämförelser mellan slutbetyg och nationella prov har dessutom två uppenbara fallgropar. För det första så rättas de nationella proven av samma lärare – och med samma godtycke – som de som sätter slutbetygen. Lärarna kan också använda resultaten på de nationella proven (precis som vid alla andra prov) för att skicka signaler till eleverna,  t ex om att deras VG ”sitter löst”.

Skolinspektionen har under 2010 kontrollrättat ett stort antal nationella prov, och kommit fram till att en mycket stor del av proven får fel betyg. I några av delproven i ämnet svenska får en femtedel av eleverna för högt betyg. Alla jämförelser där resultatet av de nationella proven används som måttstock måste därför tas med en stor nypa salt.

Den andra invändningen mot jämförelserna mellan slutbetyg och nationella prov rör de nationella provens begränsade omfång. Proven sker vid ett enda tillfälle och fokuserar bara på några av kursplanens mål. T ex ingår muntlig framställning i kursplanemålen för ämnet svenska. Detta mål kan omöjligt fångas upp i skriftliga nationella prov. Det är därför självklart att de nationella proven utgör en ganska liten del av en helhetsbedömning av elevens kunskaper, och att slutbetygen kan avvika ganska kraftigt från resultaten på de nationella proven.

Det märkliga är dock att resultaten endast avviker på ett enda håll, nämligen att slutbetygen är högre än resultaten på de nationella proven

Lunds kommun har i ämnet svenska en jämförelsevis låg avvikelse mellan slutbetygen och resultaten på de nationella proven. Detta skulle givetvis kunna bero på att man i resten av riket är extremt duktiga på muntliga framställningar, men jag tror inte att det är den rimligaste förklaringen.

När man i kommunens kvalitetsredovisningar resonerar kring skillnaderna mellan slutbetyg och nationella prov så jämför man bara ett godtycke med ett annat. Resultatet av en sådan jämförelse kan bara kastas åt ett håll – till det runda arkivet. Att över huvud taget lägga kraft och resurser på att analysera differensen är ren byråkratterapi.

Vi behöver nya metoder för att mäta hur väl landets skolor presterar, metoder där vi inte förblindas av irrelevanta rankingar, nyckeltal eller andra jämförelser. Detta är speciellt angeläget i en tid där de tidigare  fixpunkterna, visserligen bedrägliga men dock,  förflyttas.

Jag anser därför att vi måste:

• ta avstånd från de nyckeltal, rankingar och jämförelser som får kommunerna att arbeta med fel fokus.
• ta fram nya mått på skolornas kvaliteter och prestationer som möjliggör ett arbete som leder till en successiv reell kvalitetsförbättring.