Ska vi räkna antalet krokar per kapprum – eller ska vi mäta kvalitén?

Just nu förs en intensiv och intressant diskussion om kvalitén inom Lunds förskolor. Men diskussionen haltar rejält. Ett omotiverat stort fokus läggs på det som kallas ”barngruppernas storlek”.

Alla vet att små barngrupper är gynnsama för barnens utveckling. Men barngruppsstorleken är inte den enda kvalitetsfaktorn. Mängden närvarande personal, personalens utbildning och skickligheten i det pedagogiska hantverket har minst lika stor betydelse. Faktorer som kontinuitet (i personal- och barngrupp), pedagogisk samsyn, arbetssätt, barnens vistelstider och åldershomogenitet har också betydelse.

Vad säger forskningen?

Skolverket har tagit fram en intressant kunskapsöversikt ”Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola”. Även om denna översikt till stor del hämtar forskning från utländska förskolesystem som inte liknar våra, så är det värt att notera att få forskare framhåller gruppstorlekarna som en ensam kvalitetsfaktor.

Det är också värt att notera att forskningen så gott som alltid använder begreppet gruppstorlek för de grupper som bildas under dagen (spontant eller styrt av pedagogerna). Det är i dessa grupper som barnen samspelar och förstärker varandras nyfikenhet. Flera forskare framhåller att detta bäst sker i åldershomogena grupper.

Hur ser verkligheten ut?

På en genomsnittlig Reggio Emilia-inspirerad lundaförskola ser dagen ut ungefär såhär:

På morgonen anländer de tidigt lämnade barnen. De samlas på en ”öppningsavdelning” oavsett vilken avdelning barnen egentligen tillhör. Här uppstår alltså någon form av informell ”barngrupp” som är helt oberoende av barnens formella avdelningstillhörighet.

När fler barn anländer lyssnar personalen på vad barnen vill arbeta med. Att låta barnen välja själva är en av grundtankarna inom Reggio Emilia. De barn som t ex väljer att jobba med lera ger sig av av till keramikateljén, tillsammans med avdelad personal vars antal anpassas efter barngruppen. Denna aktivitetsgrupp kan bestå av barn från olika avdelningar som delar ett gemensamt intresse.

Byte av aktivitetsgrupper kan ske vid några tillfällen under dagen. Personalen håller hela tiden – på ett proffessionellt sätt – koll på att inget barn blir lämnat utanför gemenskapen.

I slutet av dagen samlas de barn som hämtas sent på en stängningsavdelning. Även här uppstår en informell ”barngrupp” som är oberoende av barnens formella avdelningstillhörighet.

Det är i praktiken inte ofta som hela avdelningen (dvs de barn som delar kapprum) samlas i sin helhet.

Det missvisande nyckeltalet

Skolverket/SCB mäter varje år ”gruppstorlekarna” på landets alla förskolor genom att räkna antalet barn per avdelning. Denna mätning är rejält missvisande, eftersom den mäter ett på-pappret-begrepp och inte säger ett dugg om det dagliga arbetet på förskolan. En förskola med många kapprum kan ha en mycket låg gruppstorlek på pappret, även om man har låg personaltäthet, lågutbildad personal och hög sjukfrånvaro bland personalen. Nyckeltalet ”barn per avdelning” visar egentligen bara hur många krokar det finns i varje kapprum.

I Lund ökar detta nyckeltal, eftersom barntillströmningen av olika skäl är större än utbyggnadstakten för nya förskolor. Men jag har ändå anledning att tro att barngrupperna i praktiken faktiskt minskar. Varför tror jag då detta? Jo:

  1. Personaltätheten inom förskolan har ökat (visserligen svagt, men dock en ökning) – två år i rad. Förutsättningarna för att i det dagliga arbetet bilda små barngrupper är alltså fortsatt mycket goda.
  2. Personalens sjukfrånvaro minskar stadigt (med ca 1% per år). Det innebär att den närvarande personalen ökar.
  3. Barnens vistelsetider minskar. Allmän förskola (förskola med begränsade vistelsetider för barn till föräldralediga och arbetslösa) ska numera erbjudas även treåringar. Detta gör att andelen barn med kortare vistelsetider ökar. Resurstildelningen sker dock oberoende av vistelsetid. Detta bör göra att de reella barngrupperna minskar. 
  4. Stora satsningar har gjorts och görs på att utveckla arbetsformer och pedagogik. Personalen blir betydligt duktigare på att skapa optimala lärandemiljöer för förskolebarnen. Många förskolor har t ex infört ett Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt.

För mig som skolnämndsordförande aktualiseras frågan nästan dagligen. Varje år i augusti går en hel årskurs förskolebarn vidare till skolan. Varje förskola tappar alltså 20% av sina barn! Man kan då välja mellan att lägga en avdelning i ”malpåse” eller att sprida ut kvarvarande barn och personal på alla avdelningar. Jag får då ofta frågan: ”Ska vi minska antalet barn per avdelning, eller ska vi göra det som är bäst för barnen?”. Det bästa för barnen är oftast att samla barn och personal på färre avdelningar, för att öka förutsättningarna för att skapa små aktivitetsgrupper och optimala lärandemiljöer. Även om detta ger sämre nyckeltal för kommunen ska givetvis barnens bästa komma i första hand.

Fråga aktualiseras också i samband med de nya förskolebussar vi köpt in för att minska på trycket på befintliga förskolor. I en buss finns det plats för 20 barn. Jag är fullständigt övertygad om att man delar upp barnen i minst två aktivitetsgrupper när man väl kommer ut i skogen. Ska vi köra bussarna halvfulla för att på pappret uppvisa ett exemplariskt nyckeltal? Eller ska vi fuska i elevregistret genom att registrera barnen på Avdelning buss 1A och Avdelning buss 1B? Eller ska vi fullständigt skita i sifferexercisen och i stället fokusera på det pedagogiska hantverket, och det som blir bra för barnen?

Den politiska oppositionen älskar att använda det missvisande nyckeltalet ”barn per avdelning” (= krokar per kapprum) för att svartmåla den borgerliga skolpolitiken. Och det är lätt att bedriva plakatpolitik genom att enbart hänvisa till detta nyckeltal. Många föräldrar skriver glatt på protestlistor mot ”större barngrupper” i den falska tron att Lund är på väg i fel riktning.

Vad säger nyckeltalet egentligen?

Jag kan medge att vi hamnat i baktakt när det gäller förskoleutbyggnaden. Det beror både på bortfall av oanvändbara mögelförskolor och på att barntillströmningen blivit större än prognos. Vi behöver helt enkelt fler förskoleplatser, och jag får delvis ta på mig ansvaret för denna brist. Men bristen kan bara åtgärdas genom utökning av investeringsbudgeten – inte genom att vi anställer mer personal.

Vi har tagit tag i detta och satsar sedan ett par år tillbaka enorma resurser på att bygga ifatt. Men nybyggnation är en tidskrävande process, och resultaten syns inte direkt. Effekten kommer inom ett par år, och då  kommer antalet barn per avdelning att minska kraftigt. Det betyder mer inomhusyta per barn, men det betyder inte automatiskt att de reella barngruppsstorlekarna kommer att minska. För att minska de reella barngruppsstorlekarna måste vi öka  personalens utbildningsnivå, få en ökad pedagogisk samsyn bland personalen, samt eventuellt också öka personaltätheten.

Slutsats

I Lund lyckas vi riktigt bra. Trots finanskrisen har vi lyckats både med att upprätthålla personaltätheten och med att fortsatt hålla de reella barngrupperna mycket små. Våra förskolor ligger i nationell toppklass i dessa avseenden, och det finns inget som tyder på att vi skulle vara på väg i fel riktning.

När det gäller det missvisande nyckeltalet ”krokar per kapprum” kan vi välja att göra följande:

  1. Vi kan sätta upp en gipsvägg i varje kapprum – utan att ändra personaltätheten, och därmed få landets bästa nyckeltal.
  2. Vi kan sätta upp ”virtuella gippsväggar”, t ex registrera barnen på avdelningen Myran A och avdelningen Myran B, och därmed få landets bästa nyckeltal.
  3. Vi kan övergå till att använda en mer balanserad kvalitetsuppföljning, där vi väger samman alla de kvalitetsfaktorer som har betydelse för barnets utveckling. Detta kan aldrig göras med ett enkelt och jämförbart nyckeltal, utan måste göras kvalitativt.

Välj själv!

21 thoughts on “Ska vi räkna antalet krokar per kapprum – eller ska vi mäta kvalitén?

  1. Lars, jag känner mig verkligen nonchalerad som förälder när jag läser vad du skriver. Jag kan förstå att det inte är lätt att få ihop budgeten och att det är kämpigt med mögelskolor och hårt söktryck på förskolan – men jag ber dig att möta oss föräldrar där vi står och inte avfärda våra dagliga erfarenheter av verkligheten.

    När min dotter skolades in hösten 2008 var de 11 barn och 3 personer (2,75 tjänster) på avdelningen. När min son skolas in i höst är de 15 barn och 3 personer (2,75 tjänster) på samma avdelning. Väggarna är desamma och krokarna är desamma men två saker har ändrats: det går nu fyra barn per vuxen istället för tre – och personalomsättningen har ökat enormt. Fem personer har hunnit komma och gå på avdelningen under tre års tid.

    Naturligtvis är barngrupper inte det ENDA kvalitetskriteriet – små barngrupper och i övrigt undermålig verksamhet är självklart inte lyckat. Som förälder diskuterar jag ofta pedagogik, lärandemiljö, personalomsättning, kontinuitet med mera med både rektor och personal på förskolan – men när det gäller bemanning och ekonomi är jag maktlös. Den frågan avgör du och dina politikerkollegor i alliansen. Och ni har ett val.

    Att påstå att barngrupperna i praktiken minskar är som att säga att det är natt mitt på ljusa dagen. Jag hade kunnat ta ett beklagande – men inte ett förnekande som faktiskt gör mig mållös. Alla kan ha förståelse för att en kommun eller en verksamhet kan möta svårigheter och problem – men att du inte ens vill erkänna det föräldrarna ser skapar bara en stor frustration och gör det svårt att ta din argumentation på allvar.

    Bland dina vallöften finns barngruppernas storlek med – varför lade du energi på ett sådant vallöfte om det inte har betydelse?

    Inga av de skyddande kriterier du anger (bättre pedagogik, kontinuitet eller dylikt) har stärkts på mina barns dagis, det enda som har hänt är att barngruppernas storlek har ökat.

    Så till den nya idén med storgrupper om 38 barn, indelade i olika skiftande undergrupper. All vedertagen forskning visar att treåringar inte har den psykiska mognad som krävs för att flera gånger per dag förflytta sig mellan olika icke-fysiskt avgränsade undergrupper. Där kan faktiskt gipsväggar och identitetsskapande namn som Myran och Snäckan spela roll. Treåringen, som är på väg att upptäcka världen, har inte rätt mognad utan behöver sin egen lilla grupp som bas. Barnen kan bli hämmade och bara hålla sig till det säkra om de inte får den tryggheten. Mätningar som gjorts visar att barn som flyttas mellan olika flytande grupper drabbas av fysiologisk stress som sätter sig i kroppen. Och när stressen blir för hög tar orden slut och det fysiska agerandet tar över. Din partikollega Jan Björklund talar om Sverige som en kunskapsnation. Ta tillvara på den helt entydiga forskning som redan finns i detta ämne! Börja med att läsa barnpsykologen Margareta Vibergs utmärkta insändare i Sydsvenskan (sidan C6) den 18 maj.

    När min dotter, 3 år gammal, flyttades upp till stora avdelningen fick hon inte bara en ny fröken att knyta an till – hon hade även att hantera 37 övriga barn och fem andra vuxna varje dag. 42 personer att förhålla sig till! Inte undra på att hon kollapsade varje dag när jag hämtade henne de första två månaderna. Och då var hon tack och lov bara där kl 9-14.

    Personalen på Lunds förskolor gör ett fantastiskt jobb. Jag förstår att du också lägger ner enormt mycket tid och energi på detta. Genom att våga se hur det är hade det kunnat uppstå öppningar där föräldrar, personal och politiker kan mötas och samtala kring idéer, lösningar, med mera. Men hur ska man kunna komma framåt när den som är ytterst ansvarig för barnomsorgen i Lunds kommun inte ens vill se situationen som den är?

    • Det finns säkert många föräldrar som kan vittna om att personaltätheten minskat just på den avdelning där de har sina barn. Samtidigt har personaltätheten ökat på andra förskoleavdelningar. Sett över samtliga förskolor är nämligen personaltätheten oförändrad de senaste två åren.

      • OK – då måste det ju finnas ett antal förskolor som ökat sin personaltäthet de senaste åren? Är det möjligt att få reda på vilka, i så fall? Kan man se något mönster här?

      • Jag har kommit till samma slutsats och är också nyfiken på var förändringarna har skett. Jag vet inte om det finns något mönster, men jag ska försöka få fram en lista.

  2. Naturligtvis är storleken på barngrupperna inte den enda kvalitetsfaktorn i barnomsorgen. Men det är svårt att bortse från den forskning som, precis som du själv skriver, visar hur mycket gynnsammare det är för barns utveckling och välmående att vistas i mindre barngrupper. Och det är svårt att bortse från barn som inte vill gå till dagis för att det är för högljudd och stökig miljö, trots att pedagogerna gör det bästa av situationen och delar in barnen i smågrupper under delar av dagen.

    De virtuella gipsväggar du raljerar om skulle naturligtvis inte skapa en bättre förskola. Att få landets bästa nyckeltal är kanske intressant för politiker som vill bli omvalda, men för föräldrar är verkligheten mer intressant; den verklighet som ser fler och fler barn på förskolor med bibehållen personalstyrka på grund av att skolpengen inte följer kostnadsutvecklingen.

    På vår förskola (Arken) har det totala antalet barn ökat med 10 procent de senaste fyra åren av den enda anledningen att kunna hålla budget. Det har skapat större barngrupper, med ökad ljud- och aktivitetsnivå som en naturlig följd, vilket i sin tur lett till större oro bland barnen. Pedagogerna gör ett fantastiskt jobb, och vi är övertygade om att de skulle göra ett än mer fantastiskt jobb med mindre barngrupper och mer tid per barn i en lugnare miljö!

    Jonas Persson

  3. Intressant läsning.

    Har dock ett par synpunkter:

    1. Att Lunds förskolor ligger i ”nationell toppklass” är kanske inte så mycket att skryta om när förskoleverksamheten har kvalitetsproblem på nationell basis?

    2. Många föräldrar, inklusive jag själv, har höga krav på förskolor och skolor. Att kompensera större barngrupper med ”1 procents lägre sjuktal” bland personalen duger inte. Jag tror på mer resurser till barnomsorg och utbildning, högre löner och mer personal. Om de styrande i kommunen vill fånga dessa röster bör man ta dessa högt ställda förväntningar på allvar – inte släta över de problem som finns.

    Bästa hälsningar / Björn

  4. Jag tror tyvärr att Lunds toppklass i ett land som tappat mycket de senaste åren inte är något att skryta med. Det finns ytters få kommunala dagis som jag skulle vilja sätta mitt barn i. Oinspirerande miljöer, stora småbarnsgrupper (jag måste säga att jag tycker at 11 1-3 åringar är en alldeles för stor grupp det med och inget ideal att sträva efter heller) stor omsättning på personal etc etc. Jag tror att lärdom och inspiration skulle kunna tas från en del privata alternativ som tex Rudolf Steiner förskolorna i staden (waldorfförskolor) så som Äppellunden i Stora Råby, Hardeberga eller Oscarshem, småbarnsgruppen är aldrig mer n 5, miljön slår det mesta, pedagogerna är välutbildade och maten proriteras högt.

    Mvh / Ida

    • Själv skulle jag inte tveka en sekund att sätta mina barn på en kommunalt förskola i Lund. Ibland uppstår det personalomsättning, men varken kommunala eller fristående förskolor kan tvinga personal att aldrig bli sjuke eller att få barn. Och personalen är ju inte livegen. Den som vill söka nya utmaningar ska naturligtvis få göra det.

      Personalomsättning uppstår på påde kommunala och fristående förskolor skolor. Och den är inte särskilt hög någonstans.

      Samtidig kan vi konstatera att personalen överlag trivs mycket bra. Den nyligen genomförda medarbetarenkäten visar tydligt detta.

      Ibland är oturen framme och en enskild enhet drabbas av stor personalomsättning. Det är givetvis olyckligt, och i sådana fall gör skolledningarna extra insatser för att säkerställa kvalitén och barnens trygghet.

  5. Lars Hansson har i sin blogg ”Ska vi räkna antalet krokar per kapprum – eller ska vi mäta kvalitén?” ett bra bildspråk på ett dagis där de planerade barnen beskrivs efter de krokar där de kommer att hänga sina jackor på i kapprummet. Det finns en krok till varje barn, och skulle man vara tvungen att ta in ett barn till får rektorn en fjärdedels tjänst i kompensation. I det här bildspråket får rektorn ta bilen ner på stan och köpa en extra krok. Snyggt och prydligt ger det kvalitet i förskolan. Genialt bildspråk. Utmärkt beskrivning om hur det fungerar i teorin.
    I praktiken fylls kapprummet med barn och deras jackor. Och det blir ganska snabbt fullt så rektorn får kompensationspengar för att köpa nya krokar. Problemet är nu att rektorn har fått löneökning, bilen har varit på en dyr reparation och bensinpriset har gått upp. Ökningen av den s.k. overheaden gör att det inte blev några pengar kvar att köpa krokar för. Istället får barnen hänga sina jackor dubbelt på krokar.

    Om vi fortsätter med ett mer obehagligt bildspråk och antar att jackorna är barnen. Är det trångt kommer jackor att ramla ner på golvet. Det gör ont att höra sitt barn säga att det inte vill gå till dagis. Är det riktigt trångt riskerar hela hatthyllan att trilla ner. Det är då föräldrar börjar bli upprörda.

    Kära Lars Hansson, det är inte kvalitet när barn ramlar ner från dagistryggheten. Hur gärna du än vill mäta kvalitet på andra sätt än att titta på barngruppernas storlek, så går det inte att bortse från verkligheten. Du bör ta dig ut i verkligheten och titta. Det är lite förvånande att du ”tror” om verkligheten: ”Men jag har ändå anledning att tro att barngrupperna i praktiken faktiskt minskar.” (Citat från din blogg.) Vi som är ute i verkligheten tror inte. Vi ser att grupperna ökar. Vi har även haft möten med rektorer som visar hårda fakta på att grupperna ökar – samtidigt som resurserna inte gör det.

    Mvh/ Lars Isaksson

  6. Lars

    Jag håller faktiskt med dig om en hel del saker och det tror jag de flesta gör. Självfallet är det inte intressant att enbart räkna ”krokar per kapprum” och ur det perspektivet var det ganska onödigt med alla ironiska förslag på hur man skulle kunna förbättra statistiken (om än ganska underhållande läsning). Förutom att det kvantitativa måttet ”antal barn per avdelning” även borde ställas i relation till antalet personal på avdelningen så borde det kompletteras med kvalitativa mått om hur en rättvisande bild av verksamheten ska kunna ges.

    Jag håller också med dig om att skolverkets statistik vad gäller gruppstorlek är missvisande. Dels ställs inte antal barn i relation till antal personal, dels mäts det vid en specifik tidpunkt (inte genomsnitt under året) och dels finns det brister i definitionen av en avdelning.

    Om vi lägger missvisande statistik åt sidan så är ändå problemet att när jag analyserar situationen utifrån de möjliga kvalitativa mått du nämnde så sätter jag väldigt högt betyg på samtliga (personalens utbildning, kontinuitet i personal och barngrupp, pedagogisk samsyn och arbetssätt, barnens vistelsetider, åldershomogenitet) utom just storleken på barngrupperna och mängd närvarande personal. Så att debatten kommit att fokusera på gruppstorlek beror givetvis på att det är detta som upplevs som ett problem.

    Vi föräldrar ser till verklig gruppstorlek på våra respektive förskolor och vår verklighet är tyvärr inte lika bra som statistiken. När det dessutom är ni politiker som har satt mål på gruppstorleken till 11 respektive 16 och dagens barngrupper är långt från dessa mål och ökande, så tycker jag att ni borde ta debatten på allvar.

    Att du tror att ”barngrupperna i praktiken minskar” trots att nyckeltalet gruppstorlek ökar i Lund instämmer jag inte i. Det enda jag kan instämma i är att det är bra att det satsats på att utveckla arbetsformer och pedagogik och personalen är verkligen duktig på att skapa goda lärande miljöer. Detta tror jag har gjort att man har klarat av att hålla ganska hög kvalitet på omsorgen TROTS ett ständigt minskande budgetutrymme och ständigt ökande barngrupper, men någonstans går gränsen för när detta inte längre kan kompensera för de stora barngrupperna.

    Jag undrar också vad du menar när du skriver att det på hösten är så att ”Varje förskola tappar alltså 20% av sina barn! Man kan då välja mellan att lägga en avdelning i ”malpåse” eller att sprida ut kvarvarande barn och personal på alla avdelningar.” Under de år jag haft barn på förskola så har det givetvis varit så att när de äldsta barnen lämnar så skolas en helt ny grupp av små barn in.

    Slutligen tycker jag det är viktigt att påpeka att jag och andra föräldrar inte utgör någon politisk opposition. Jag är en skattebetalare som faktiskt röstade på dig och ditt parti i det senaste valet och jag har därmed inget intresse av att svartmåla den borgerliga skolpolitiken.
    Mitt enda intresse är att mina och andras barn ska få en högkvalitativ omsorg och utbildning i Lunds förskolor och skolor samt att personalen ska få en bra arbetsmiljö.
    Jag vill även passa på att rätta dig i påståendet att det är ”lätt att bedriva plakatpolitik”. Åtminstone är det inte så för oss. Vi är småbarnsföräldrar som inte har mycket tid över så vi hade verkligen inte engagerat oss om vi inte ansett det nödvändigt. Det som fick bägaren att rinna över för många av oss var när vi fick höra av politikerna på förskolekonferensen för några veckor sedan att det blir ännu mindre pengar att bedriva verksamhet för nästa år och därmed sannolikt ännu större barngrupper.

    Att i skenet av detta framställa oss föräldrar som opportunister, som via hänvisning till missvisande nyckeltal får folk att skriva på protestlistor ”i den falska tron att Lund är på väg i fel riktning” ser jag som en ren förolämpning. Jag är övertygad om att de föräldrar som skriver på våra listor, som handlar om att vi vill att förskolorna ska kompenseras för sina kostnadsökningar i nästa års budget, i så fall gör detta för att deras egna upplevda verklighet är sådan att de anser att det behövs mer resurser till förskolan – inte mindre. Att antyda något annat är att omyndigförklara Lunds föräldrar!

    Kristina Finné, förälder

  7. Vad tråkigt att läsa din dryga och raljanta ton. Lite mer respekt för dina väljare hade varit smakfullt.

  8. Lars Hansson,

    Som så många andra småbarnsföräldrar har jag ont om tid (har båda i mitt knä i skrivande stund) och kommer därför inte att lägga en massa tid på att komma med argument som du redan hört, och säkert förberett fina svar på.

    Men jag kan lova dig att börjar ni inte prioritera våra barn snart istället för att komma med en massa undanflykter och leva på gamla meriter så lär ni inte behöva oroa er för hur ni ska få ihop budgeten nästa mandatperiod, jag kommer åtminstone inte rösta på partier som prioriterar skattesänkningar före våra barn.

  9. Tänk att alla ni som ”tycker” så mycket inte ens benämner verksamheten som FÖRSKOLA utan för ”dagis”…märkligt med tanke på att ni är väldigt måna om kvalitén. Förskolan är första delen i utbildningssystemet och har högskoleutbildade pedagoger som gärna vill att deras verksamhet benämns med rätt term. Detta är ett sätt att höja status och kanske indirekt kvalité då ev. politikerna får en annan syn på verksamheten…för det är ju numera en skolform!!

  10. Ha,ha. Jag tycker det låter som att övertyga för att övertyga andra. Har du erfarenhet av att arbeta i barngrupp? Jag tycker beslut oftast tas av de som inte är i verkligheten, det är egentligen från de som arbetar inom förskola som förslag på beslut ska komma ifrån. Jag arbetar i en annan kommun/ Camilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s