Sveriges kommuner är 290 Grekland i miniatyr

Anders Borg upprepar ofta att det är god ordning på Svenska statens finanser. Och så är det! Speciellt om man bara tittar på statens finanser. Men under denna vackra yta tickar 290 bomber i form av kommunernas ohållbara ekonomiska utveckling.

Grekland hade ett ohållbart pensionssystem. Andra EU-länder, bland annat Storbritannien, har en statsskuld som växer, och räntorna äter upp en allt större del av landets BNP. Så ser det inte ut i Sverige. De statliga finanserna ger ett sken av att vara under god kontroll. Men det beror på att Sveriges problem i stället ligger undansopade under mattorna på kommunal nivå.

Man skulle kunna tro att tillväxtkommuner som Lund skulle vara gynnade, men så är inte fallet. I Lund växer skatteintäkterna årligen med ca 4 %. Kostnaderna ökar däremot med ca 6 %. En tillväxtkommun måste nämligen investera i vägar, avlopp, skolor och annan infrastruktur på ett sätt som inte uppvägs av de ökande skatteintäkterna från den växande befolkningen. Lund har helt enkelt växtvärk!

Glesbygdskommuner däremot har ett annat problem. Den arbetande delen av befolkningen flyttar från kommunen. Där ökar inte skatteintäkterna, utan bara de kommunala kostnaderna. Även där ligger skillnaderna mellan intäktsökning och kostnadsökning på ca 2 % årligen.

Oavsett tillväxt eller avfolkning har landets kommuner en sak gemensamt – en åldrande befolkning. En större andel av befolkningen behöver kommunal service och en allt mindre del av befolkningen förvärvsarbetar och betalar kommunal skatt. Denna tvåprocentiga skillnad, som man hittar i nästan varenda svensk kommun, går inte att sopa under mattan hur länge som helst. Regeringen har visserligen uppmärksammat problemet, men detta har i endast  resulterat i en diskussion om höjd pensionsålder. Att problemet sedan många år måste tacklas i det kommunala budgetarbetet har inte uppmärksammats.

Visst kan man effektivisera den kommunala verksamheten. När man sparar enligt osthyvelprincipen så kommer verksamheterna i viss mån självmant att prioritera kärnverksamheten, och därmed bli effektivare. Man kan hitta nya arbetsmetoder som ger fullgod kvalitet även med minskade resurser. Och i tider av finansiell osäkerhet är det givetvis årerhållsamhet som gäller.

Men det finns till slut en gräns också för möjliga effektiviseringar. Om man passerar denna gräns kommer antingen kostnaden för en effektivisering blir större än vinsterna av effektiviseringen, eller också kommer besparingen att gå ut över verksamheten kvalitet. Bekymret är att denna gräns är både flytande och väldigt olika för olika verksamheter. När man börjar närma sig gränsen måste effektiviseringarna därför göras med allt större fingertoppskänsla, med mer välgjorda konsekvensbeskrivningar och med tydligare politiska prioriteringar. Osthyvelprincipen är visserligen bekvämast för oss politiker, eftersom vi slipper obehaget med att prioritera, men den slår också blint. Politiker som inte vågar prioritera aktivt utsätter fel verksamheter för fel besparingar.

Kommunal skattehöjning är naturligtvis ett alternativ för att slippa ifrån obehaget med att prioritera, och några politiker presenterar detta som en lösning på det kommunalekonomiska divergensproblemet. Detta är dock ingen lösning! Nästan alla landets kommuner saknar årligen 2 % i sina budgetar. Med en kommunalskatt på runt 20 kronor (jag har då räknat bort landstingsskatten) skulle alla kommuner behöva höja skatten med ca 40 öre varje år under en överskådlig framtid! I annat fall går det inte att bibehålla kvaliteten i befintlig verksamhet.

Jag har inte sett något parti föreslå årliga skattehöjningar med 40 öre. Ett parti som, inför sitt kommunala budgetförslag, föreslår att skatten ska höjas ett enstaka år finansierar visserligen de fagra vallöften man ger i just den budgeten, men gör ingenting åt det allvarliga strukturella problemet i kommunens ekonomi.

Det som krävs av landets kommunpolitiker är:

  • Mod att erkänna att kommunernas ekonomiska problem är bestående och strukturella.
  • Mod att erkänna att en enstaka skattehöjning bara skjuter problemet ett år framåt.
  • Mod att göra aktiva prioriteringar bland de kommunala verksamheterna, så att konsekvenserna av kommunernas bristande finanser bara drabbar de verksamheter som politikerna aktivt pekat ut.
  • Mod att ta diskussioner med regering och riksdag om hur eventuella statliga reformutrymmen kan användas för att lösa kommunernas ohållbara situation.

Om vi inte lyfter upp strutshuvudena ur sanden kommer Sveriges kommuner snart att uppvisa pinsamma likheter med Grekland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s