Mobbning – mycket kvar att göra

I samband med den nya skollagen förtydligades skolpersonalens, rektorns och huvudmannens skyldigheter att ingripa för att förhindra och förebygga kränkande behandling. Lagen har dock kommit att fungera så illa att den i många fall motverkar sitt syfte. Lagen bör därför ändras så att den blir mer pragmatisk, samtidigt som den bättre skyddar utsatta elever. Jag är övertygad om att detta är möjligt.

De detaljerade skrivningarna gör att alltför mycket fokus hamnar på dokumentation och ärendehantering, och alltför lite fokus läggas på att verkligen förhindra mobbning.

I skollagen anges nu tydligt att alla upplevda kränkningar (även minsta knuff eller glåpord) ska anmälas av personalen till rektor som i sin tur ska anmäla till huvudmannen, som i sin tur ska utreda händelsen skyndsamt. Så som lagen beskriver anmälningskedjan så ska alla ärenden alltså landa hos någon som är överordnad rektor.

De allra flesta kränkningar reds ut omedelbart av elevens lärare eller motsvarande personal – oftast genom att man pratar med eleverna. De omfattande dokumentations- och utredningskrav som lagen ställer, och speciellt den komplicerade ärendegången, är i sådana situationer enbart en onödig belastning på skolans personal. Byråkrati i ordets sämsta bemärkelse!

Tyvärr finns det därför många skolor där lagen ignoreras i större eller mindre omfattning. Personalen lägger helt enkelt inte sin tid på sådant som man upplever som uppenbart onödigt. På de skolor där rektorn fått kritik från Skolinspektionen händer däremot det omvända. Där börjar man helt plötsligt att följa lagen nitiskt, med en omfattande dokumentation av varje knuff och glåpord, som sedan administreras korrekt enligt den föreskrivna ärendegången.

Konsekvenserna av denna illa skrivna lag blir att rektorn lägger mer kraft på att skydda sig själv mot kritik från Skolinspektionen än att på att förhindra och förebygga kränkningar. Dokumentationen blir viktigare än faktiska insatser.

Även små och vardagliga kränkningar måste givetvis redas ut, men överlåt detta till personalen på klassrumsgolvet. Låt dem lägga sin tid på värdegrundsarbete med eleverna i stället för dokumentation, och på att stärka elevernas egen förmåga att själva reda ut mindre incidenter. Låt i stället lagen fokusera på de elever som verkligen mår dåligt. De som har ont i magen varje morgon. De som inte är trygga på sin skola.

Det finns ett talesätt som säger att ”En gång är ingen gång. Två gånger är en gong-gong.”.

Lagstiftningen borde ta fasta på detta talesätt. De kränkningar som reds ut ”på golvet” bör enkelt kunna läggas åt sidan när personalen försäkrat sig om att den kränkta eleven känner sig trygg. De kränkningar som upprepas, eller där eleven känner sig otrygg måste däremot bli en rejäl gong-gong för skolledningen. I sådana fall får inget krut spillas när det gäller insatser för att den utsatta eleven ska återfå tryggheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s