(Publicerat den 17/10 som en krönika i det liberala nyhetsmagasinet Nu)
JAG HATAR VAL!
Inte i första hand för att vi riskerar att förlora majoriteter eller politiska positioner, utan för att valrörelsen fördummar politiken.
Landets många politiker styr tillsammans i både stora och små frågor genom kunskap, eftertanke och sunt förnuft. I den dagliga politiken vet alla att komplicerade frågor sällan har enkla svar. Kloka resonemang, som ibland korsar parti- och blockgränser, gör bra förslag ännu bättre.
Inför ett val plockar vi däremot fram plakaten ur garderoben, och låser samtidigt in det sunda förnuftet i samma garderob. Svaren på de komplicerade frågorna ska plötsligt formuleras i en enda mening, helst med bara två ord. ”Flytta mobbarna!”. ”Minska klasstorlekarna!”.
Vi vet alla att mobbarna ofta själva är offer för samhällets tillkortakommanden. Vi vet också att andra faktorer har större påverkan på skolans kvalitet än klassens storlek. Ändå hemfaller vi åt denna billiga plakatpolitik.
Än mer förvirrande blir det när (S) och (MP) knycker plakaten ur vår egen garderob. De blir svårt för dem att korta meningarna ytterligare, och de tar då i stället till ett nytt grepp. De lägger helt enkelt till orden ”ännu mer”, t ex ”Minska lärarnas administration ännu mer!”
Tänk om det i stället hade varit valvinnande att visa upp den klokhet som vi faktiskt besitter. Tänk om det hade lönat sig att problematisera, att visa att politik är en svår balansgång mellan olika prioriteringar, och att de flesta mynt har en baksida.
Väljarna är inte dumma. De som ges tillfälle att fundera över en komplicerad fråga kommer oftast fram till att frågan är komplicerad! Det borde rimligen ge en kunnig och resonerande politiker större framgångar än den som har snabba och alltför enkla svar.
Varför blir det då inte så? Man skyller ofta på media, som sällan ger utrymme till något annat än snabba, rappa svar, det som i pressen kallas för ”oneliners” och i etermedia för ”ten seconds of fame” (även om jag själv oftast blir nedklippt till bara två sekunder).
Men i vår iver att servera de enkla budskap som alla verkar vilja ha, så formulerar vi oss själva på samma banala sätt i folders och på affischer.
Men saker är på väg att förändras. När tidningsläsandet flyttar över till Internet är det inte bara tidningar som läses, utan även våra bloggar. Där finns det ingen reporter som vinklar, klipper eller felciterar. Där kan vi resonera och argumentera lugnt och sakligt.
Det har heller aldrig varit så lätt som nu att skriva en bok. Med print-on-demand-teknik kan man enkelt och billigt ge ut böcker i mycket små upplagor. Svårigheten blir då att hitta någon som orkar läsa. Men med en väl vald oneliner på omslaget kanske väljaren öppnar boken och läser även de kloka resonemangen från en kluven Folkpartist.
Ett av våra plakat har motståndarna ännu inte knyckt, och det är min personliga favorit: ”Du ska bestämma!”. Det fångar själva kvintessensen av liberal ideologi på ett utmärkt sätt. Kollektivet ska aldrig i onödan få inskränka individens frihet! Kanske borde jag skriva en bok om ämnet?
Larsilund.com 