Thomas Engström skriver i Svenska Dagbladet om datorspelens fostrande roll, och sågar i artikeln den befogade kritik som framförts mot den ökande datoranvändningen bland ungdomar (bl a i TV4 Nyheterna).

Engström hävdar i artikeln att datorspelen har samma fostrande roll som mopedmekandet hade i vår egen generation. Men det finns en väsentlig skillnad. Mopeden kom aldrig in i sovrummet. Och den gick definitivt inte att gömma under täcket.

Inom Lunds resursskolor har vi de senaste åren fått en helt ny kategori av problemelever, nämligen de som vänder på dygnet. En grupp mycket unga spelmissbrukare som spelar datorspel nätterna igenom, och inte orkar gå till skolan. Denna kategori har inte funnits tidigare. Dessa problem beror givetvis inte enbart på datorspelandet. Det finns ofta andra faktorer, hos eleven eller hos föräldrarna, som gör att det destruktiva beteendet kan fortsätta.

En trasig mobiltelefon upplevs av tonåringen som en katastrof. Jagsvaga elever kan må mycket dåligt av att inte synas i sociala medier. Det är svårt att förklara att det, någonstans i forntiden, fanns ungdomar och föräldrar som under stora delar av dagen inte kunde komma i kontakt med varandra.

Även i välfungerande familjer kan datorspelande (och sociala medier) ha en negativ inverkan på skolarbetet. Det är utan tvekan så att datorn och läxorna konkurrerar om samma fritid. Att ransonera datortiden för barnen kan fungera, men blir mycket svårare när även läxorna ska göras på datorn.

Även socialförvaltningens fältgrupp har märkt en stor skillnad. Tidigare drev de skolkande eleverna runt på stan. Det gör de inte längre. De sitter hemma vid Facebook i stället, och blir därmed svårare att komma åt för samhällets hjälpinsatser. Den explosionsartade användningen av både datorspel och sociala medier gör nog många föräldrar vilsna. Var går gränsen för vad som är nyttigt? När ska man som förälder sätta stopp?

Jag är övertygad om att datorspelande utvecklar en del förmågor hos eleverna, bl a förmågan att lösa problem. Den kick jag fick av att lösa en andragradsekvation i skolan får dagens elever av att ta upp Super Mario till nästa level. Men när datorspelen ger större kickar och oftare, vem vill då lösa en tråkig andragradsekvation?

PISA-resultaten har diskuterats mycket, och precis som Skolverket antyder i sin analys så måste man leta efter en del av orsakerna till de sjunkande resultaten utanför skolan. Det är slående att de fyra länder som tappat mest i kunskapsresultat (Sverige, Danmark, Finland och Australien) samtidigt är de länder där användningen av sociala medier ökat snabbast.

Datoranvändningen är i allra högsta grad en folkhälsofråga, precis som mat och motion. Och den drabbar även vuxenvärlden, där gränserna mellan arbete och fritid suddas ut alltmer. Utvecklingen har gått i så snabb takt att vi tyvärr inte har särskilt mycket forskning på området. Men det är angeläget att sådan forskning kommer till stånd, så att vi kan få en ny norm för föräldraroll och gränssättning. För i den här frågan är det föräldrarna som måste sätta ner foten. Frågan är bara var?