Allt fler anställs idag med märkliga anställningskontrakt, som innebär att arbetsgivaren fritt kan reglera arbetstiden mellan 0% och 100%. I anställningskontraktet står det ”timanställd”, ”behovsanställd” eller ”intermittent anställning”. Många oseriösa arbetsgivare, inte minst inom handeln, sätter dessa anställningsformer i system, och använder dem för att täcka stadigvarande personalbehov. Det kan hända att samtliga anställda i en butik, även butikscheferna, är ”intermittent anställda”.

Dessa anställningar är givetvis inte tillåtna, men kan ändå fortgå i nästan obegränsad omfattning. Den anställde kan inte själv få slut på arbetsgivarens missbruk, eftersom hen är rädd om sin försörjning, och inte heller vill äventyra sina referenser inför kommande anställningar. Inte ens i solklara fall får facken den anställdes mandat att agera mot missbruken. Och utan den utnyttjades mandat kan facken inte agera.

Att vara otydligt anställd är ibland ett helvete värre än att vara arbetslös. Man lever nämligen i ett limbo mellan arbetslös och anställd, en ständig osäkerhet kring om man genom att arbeta förbrukar sin rätt till a-kassa, eller om man meriterar sig för en ny a-kasseperiod. Även andra försäkringar, t ex sjukförsäkringen, hamnar lätt i gungning, ofta utan att den ”anställde” hinner uppmärksamma det innan det händer.

Även förhållandet gentemot Arbetsförmedlingen blir ansträngt? Hur arbetslös är man när man är ”intermittent anställd” på 0 timmar, men i praktiken jobbar nästan heltid? Står man till arbetsmarknadens förfogande? Har man tid att vara aktiv jobbsökande? Har man råd att ta ett (fast deltids-) jobb om man verkligen skulle få ett?

Förutom att ligga i ständig arbetsberedskap måste den otydligt anställde ägna omfattande tid åt att fylla i blanketter från A-kassan, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Och otydligheten i anställningen gör att blanketterna, trots all god vilja i världen, lätt blir ifrågasatta. När man är intermittent anställd har man två jobb – ett osäkert dagtidsjobb, och ett halvtidsjobb med att fylla i blanketter och svara på myndigheternas frågor.

Även den mest initierade, slipade och rutinerade arbetssökande hamnar lätt i vanmakt. Att både ha ett osäkert jobb, söka jobb aktivt och att samtidigt parera för försäkringssystemens och Arbetsförmedlingens ofta oförutsägbara krav och dråpslag är övermäktigt för de flesta. Det känns nästan som om forna tiders daglönare hade bättre villkor. De slapp i alla fall att komma i kläm mellan myndigheter och regelverk.

Behovsanställningar är naturligtvis motiverade vid arbetstoppar eller säsongsvariationer. Men när arbetsgivare systematiskt använder intermittenta anställningar för att täcka ett bestående personalbehov så är det frågan om ett grovt missbruk, ett missbruk som sker på de anställdas bekostnad.

Vi måste få stopp för missbruket av dessa anställningsformer. De som anställs för att täcka ett stadigvarande personalbehov ska alltid ha rätt till den anställningstrygghet som regleras av Lagen om anställningsskydd.

Jag vill därför att det ska bli ett brott att systematiskt täcka stadigvarande personalbehov med intermittenta anställningar. Ett sådant brott bör falla under allmänt åtal, och ger då polis och åklagare möjlighet att agera mot oseriösa arbetsgivare utan att de anställda själva hamnar i kläm. Även arbetsgivare som täcker sina personalbehov via bemanningsföretag ska omfattas av en sådan lagstiftning. Anställningsskyddet för bestående personalbehov ska inte kunna kringgås genom indirekt anställning.

De långsiktiga konsekvenserna av en sådan lagstiftning skulle bli påtagliga. Framför allt skulle de anställda må mycket bättre av tryggare villkor. Men man skulle även få positiva bieffekter genom att A-kassa, Försäkringskassa och Arbetsförmedling skulle slippa handlägga en massa märkliga anställningsvillkor.