Sommaren 2016 har minst sagt varit turbulent för skolledarna i Lund. Fler lärare än någonsin har sagt upp sig, för att i stället få mer välbetalda jobb i grannkommunerna. Och i grannkommunerna händer samma sak. Vi talar om extremt höga nivåer på personalomsättningen! Det finns skolor i Lund där samtliga lärare sagt upp sig. För att fylla tomrummen har Lund rekryterat från andra kommuner, och fått betala historiskt höga löner. Det påstås att lönerna vid årets nyanställningar ligger 10% högre än förra året. Inte att undra på att lärarna byter jobb.

Jag missunnar inte lärarna en lönehöjning. Tvärtom! Lärarlönerna har hållits tillbaka alltför länge, och bidragit till att minska yrkets attraktivitet. Det är förståeligt att lärarna nu utnyttjar sitt gynnsamma förhandlingsläge.

Men för kommunerna är problemet svårlöst av flera skäl:

• För det första har varken Lund eller grannkommunerna budgeterat för löneökningar i denna storleksordning. För att klara de högre lönerna, och ändå hålla budgeten, måste skolorna minska på personaltätheten. Färre lärare måste alltså hantera fler elever (eller andra arbetsuppgifter), något som i längden blir ohållbart.
• För det andra är en del riktade statsbidrag villkorade av att lärartätheten bibehålls eller ökar. Med den situation som nu uppstått blir detta omöjligt, och kommunerna blir återbetalningsskyldiga för statsbidragen. För att då ändå hålla budgeten måste skolorna ytterligare minska på lärartätheten.
• För det tredje sker uppsägningar och rekryteringar sent under sommarlovet. Med de uppsägningstider som gäller kommer alltså mängder av lärarbyten att ske någon eller några månader in på höstterminen. Detta är inte bra för varken elever eller lärarlag.

Läraravtalet är ett s.k. sifferlöst avtal, men andemeningen i avtalet har varit att lärarna ska få en bättre löneutveckling än det s.k. ”märket”, d.v.s. löneökningarna inom industrin. Av någon obegriplig anledning har Lunds kommun, vid de lokala förhandlingarna, pressat ner lärarnas löneökningar så att de blivit bland de sämsta i Skåne. Jag vet inte varifrån Lunds löneförhandlare fått sina direktiv, men det är definitivt inte från Barn- och skolnämnderna. En sådan lönepolitik är nämligen direkt oklok. Skaffar man sig ett rykte som en av Skånes njuggaste kommuner så tappar man sina anställda, och får i stället betala priset (eller ett ännu högre pris) när man ska täcka vakanserna. Och priset är inte bara ekonomiskt. Eleverna betalar en stor del av priset i form av en orimligt hög personalomsättning.

Det är viktigt att inte stirra sig blind på nyckeltalet för lärartäthet. I ett läge med tilltagande lärarbrist kommer lärartätheten med nödvändighet att minska, hur gärna vi än vill något annat. Det som är viktigt är i stället att vi aktivt planerar för en situation med minskad lärartäthet. Vi måste i ett sådant läge lägga så mycket som möjligt av lärartiden på undervisning och andra lärarspecifika uppgifter. När lärarna är en bristresurs måste vi helt enkelt göra allt för att utnyttja denna resurs på bästa sätt. En hög lärartäthet, där alla tänkbara och otänkbara arbetsuppgifter utförs av lärare, ser givetvis bra ut i statistiken, men utgör ett oklokt resursslöseri.

Tre saker måste göras för att motverka den uppkomna situationen:

1. Lunds kommun måste aktivt ställa upp på andemeningen i Läraravtalet, och ge de lärare som troget stannar kvar den löneutveckling som de bör ha. I stället för att ligga sämst i Skånes löneliga bör Lund ligga bland Skånes bästa. Lund bör dessutom tydligt deklarera vilken lönepolitik man har för avsikt att bedriva framöver. Den kommunala budgeten måste dessutom hänga samman med den lönepolitik man vill bedriva.
2. Lund bör genomföra konkreta projekt för att låta andra yrkeskategorier än lärare utföra arbetsuppgifter i skolan. Det finns gott om exempel från andra kommuner där man exempelvis låter socionomer sköta uppdraget som mentorer, eller där man rationaliserat frånvarohanteringen med särskilt avdelad personal. Särskilda resurser måste tillföras för att åstadkomma en sådan förändring.
3. Lund bör uppvakta regeringen för att få till stånd en ändring av statsbidragen. Statsbidrag som enbart fokuserar på och premierar lärartäthet, och inte på hur lärarresurserna utnyttjas i en bristsituation, riskerar att aktivt förvärra lärarbristen. Nuvarande statsbidrag uppmuntrar helt enkelt till ett ineffektivt utnyttjande av lärarresurserna.

Att som ensam kommun vara proaktiv, samtidigt som grannkommunerna headhuntar så att det stänker om det, är givetvis otroligt svårt, kanske till och med omöjligt. Därför måste frågan även lyftas till kommunförbundsnivå, i syfte att få till en gemensam konstruktiv hantering av lärarbristen. Nuvarande situation är ohållbar både för lärare och elever.