Behoven av grundskolor och förskolor förändras över tiden. När Lund växer, och när många uttjänta byggnader döms ut, krävs en extra aktiv lokalplanering.

Under de åtta år som jag satt som ordförande i Barn- och skolnämnden jobbade vi hårt med att få en framförhållning i lokalplaneringen. Kapacitet och behov identifierades, befolkningsprognoser analyserades, och en tydlig plan upprättades för varje skolområde. Dessa områdeslokalplaner stöttes och blöttes i brukardialoger, i dialog med personalföreträdare och ibland genom debatter i media.

Målsättningen var dessutom att hålla områdeslokalplanerna aktuella. Minst vart annat år skulle de uppdateras utifrån förändrade förutsättningar. Men så har det tyvärr inte blivit.

Det har arbetats mycket med ett nytt lokalprogram, men väldokumenterade konkreta förslag i nedskriven form har lyst med sin frånvaro. Visserligen har några ny- och ombyggnationer beställts, men dessa objekt har i huvudsak fått sin kontext genom muntliga föredragningar. Ett sådant arbetssätt håller inte i längden. Förvaltningens och nämndens tankar och resonemang måste manifesteras i skrift! Lokalplanen måste få en sådan form att den kan läsas och förstås av alla, inte bara av nämndens ledamöter utan även av politiker i andra organ, av elever, av föräldrar, av allmänheten och av media.

Att tankar och resonemang får en skriftlig form är viktigt också för att det ska gå att fatta beslut. När klubban väl har fallit ska alla ha samma bild av vad som har beslutats. Och det får man inte om stora delar av tankegångarna bara består av en upplevd men odokumenterad samsyn.

Inför nämndens decembersammanträde har det äntligen presenterats ett förslag till ny lokalplan. Det är ett välkommet steg i rätt riktning, men långt ifrån tillräckligt. Planen omfattar samtliga skolområden, men är inte speciellt detaljrik.

Jag tycker att en alltför kortfattad, och samtidigt väldigt omfattande, lokalplan är problematisk av flera skäl:

• För att förstå planen behövs det väl utvecklade resonemang som går att följa för var och en som läser planen. Planen ska ju läsas och förstås av många personer som inte har den minsta erfarenhet av lokalplanering. Detta innebär inte att planen behöver gå in mer på detaljer, bara att det behövs en väldigt pedagogiskt skriven brödtext. Det räcker alltså inte att bara spalta upp resultatet av förda resonemang. Öppen och transparens borde vara ledord i en kommunal demokrati.
• Konsekvenserna av planen måste bli tydliga. Delar av planen är säkert impopulära, och kommer att mötas av en eller annan lokal opinion. I den föreslagna lokalplanen har förvaltningen valt att inte skriva ut konsekvenserna för att inte väcka lokala opinioner. Detta är både fegt och odemokratiskt! I den föreslagna lokalplanen finns en massa kryss som anger avveckling av icke namngivna enheter. Så kan man inte ta beslut! Det är först när nämndens ledamöter förstår vidden av sina egna beslut som det blir möjligt att fullt ut ta det politiska ansvaret för besluten. En av nämndens viktigaste uppgifter är därför att aldrig acceptera något annat än fullt begripliga beslutsunderlag.
• Alternativa lösningar måste presenteras. Politikens uppgift är nämligen att prioritera. Och för att verkligen kunna prioritera måste olika handlingsalternativ identifieras, dokumenteras och presenteras. Nämnden begärde redan i beredningsskedet att vissa alternativa scenarier skulle belysas. Men så har inte skett. I det nu presenterade förslaget verkar allt redan prutat och klart. Detta är oroväckande! Om förvaltningen tar över politikens ansvar för att prioritera så degraderas politikerna till inflytelselösa nickedockor.
• En lokalplan som omfattar både hela staden, och den norra och södra landsbygden, blir enormt omfattande. Det blir nästan omänskligt för vem som helst att sätta sig in i ärendet, och mycket lätt att missa sådant som kan ha stor betydelse för enskilda brukare.

Jag blir särskilt oroad över nämndsordförande Monica Molins (S) inställning till medborgardialog (Sydsvenskan den 4/10). Monica vill tydligen slippa möta medborgarna. I stället vill hon låta rektorerna hantera medborgardialogen under skolkonferenserna. Självfallet är det nämndens politiker som ska presentera och försvara de (politiska) vägval som nämnden gör, inte rektorerna. Och det blir riktigt illa när beslutsunderlagen är svåra att genomskåda. Jag hade själv inte velat vara rektor och försöka förklara hur politikerna tänkt i denna lokalplan.

Lokalplaneringsprocessen är rejält vingklippt. Att ett förslag till lokalplan äntligen har kommit är bra, men det räcker inte. Den öppenhet och inbjudan till dialog som fanns i den tidigare processen verkar helt ha gått förlorad. Och beslutsunderlagen har lång väg innan de når den nivå som lundaborna bör kunna kräva.