Jan Björklund (L),  Christer Nylander (L) och Lotta Edholm (L) föreslår ett mobiltelefonförbud i Dagens Nyheter 5/2.

Att bristen på studiero är ett stort problem i landets skolor är odiskutabelt. Många elevenkäter visar detta svart på vitt. Men orsakerna till stöket kan variera, och därmed också vilka åtgärder som bäst ökar studieron. Det saknas inte heller verktyg för att vidta åtgärder. Både lärare och skolledare har både skyldighet och långtgående möjligheter att ingripa mot sådant som stör. I många fall kan säkert ett mobilförbud vara både motiverat och verkningsfullt. Och i så fall ska läraren eller skolledningen givetvis använda dessa verktyg.

Men det finns mycket annat än mobiltelefoner som kan avleda uppmärksamheten från undervisningen. Impulskontroll och studieteknik krävs för att kunna fokusera på skolarbetet oavsett om störningsmomentet är ett SMS eller snyggingen på andra bänkraden. Och om man har en tråkig, oengagerad och svårbegriplig lärare kan inte ens den mest disciplinerade undvika att tankarna far iväg åt annat håll.

Problemet är alltså mycket mer mångfacetterat än vad Björklund och Nylander antyder. Och ett landsomfattande mobilförbud är helt fel väg att gå. En lärare får knappast högre pondus av att vara fjärrstyrd från riksdagsbänken. Problemen med stök är lokala och måste hanteras lokalt, utifrån en lokal analys av orsakerna och med ett lokalt ansvar för att åtgärderna ger resultat.

Ett grundläggande signum för liberalismen har alltid varit att man litar på att människor kan tänka själva och ta eget ansvar. Det finns inga skäl att undanta lärare och skolledare från detta synsätt. Det förvånar mig därför att just Björklund och Nylander kommer med detta förslag, där man förminskar lärarens pondus till förmån för ett populistiskt men verkningslöst förmynderi.